Smycken fyllde tidigt viktiga symboliska och ideologiska funktioner i människans liv och om detta berättas det i Guldrummet.
Under antiken (700-talet f.Kr. –ca 500-talet e.Kr.) användes ädelmetaller i tre olika former: electrum, en naturlig blandning av guld och silver som fanns i Anatolien och Egypten, samt guld och silver. Guldsmycken sågs som särskilt exklusiva eftersom guld var sällsynt, hade bra kvalitet (den var enkel att forma) och var förenad med en upphöjd status.
Guldsmycken hade flera funktioner. Främst bars de som utsmyckning till kläder och hår, men de berättade också något om status, rangordning, tillhörighet och mode. Smycken hade även en religiös betydelse. De bars som skydds- eller lyckoamuletter eller skickades med som gravgåvor för att hedra en död anhörig eller för att användas i det kommande livet.
De vanligaste smyckena var örhängen, halsband, armband, diadem, fingerringar och hårspiraler. Generellt föredrog romarna guldsmycken med enkla, metalliska ytor. De etruskiska och hellenistiska smyckena var i stället rikt dekorerade med guldtrådar och mönsterlagda guldkorn, så kallad granulering. Valet av ädelstenar växlade med mode och popularitet.
Föremålen i Guldrummet är uppdelade efter ursprung vilket gör att du på nära håll kan studera och jämföra smycken från olika platser och tidsperioder. Vilka likheter och skillnader kan du hitta?
Under den svenska Cypernexpeditionen, 1927–1931, påträffades guld- och silverföremål på flera platser. En del av föremålen ingår idag i museets samlingar, men huvuddelen finns kvar på Cypern. Föremålen är bland annat fynd från bronsåldersgravar i Enkomi och boplatsen Ajios Jakovos, samt gravfynd från Lapithos och Marion.
Under de senaste decennierna har fler guldföremål donerats till Medelhavsmuseet, bland annat från Georg von Békésys och Carl Kempes privatsamlingar.
I det nyrenoverade Guldrummet kommer du närmare antikens smyckeskonst och lär dig mer om historierna bakom motiven, materialen och formerna.
Guldrummet visas tills vidare.
